Hejdå hästarna

Packat och klart.

Hästen gick sedan in i bilen och vände sig rätt på sin plats utan att tveka en sekund. Det tog ungefär fyra minuter för de här hästarna, som hörde till holländska Jeroen Dubbeldams stall, att lastas, bilen stängas, och föraren hoppa in och köra iväg.

Och ja, han fick in skottkärran med :-)

Ordning

Nån som vet hur man får alla inlägg på samma sida? Hatar att behöva klicka tillbaka hela tiden, vill att man ska kunna läsa hela bloggen i en följd.

Läs igen, läs om!

Den här bloggen är lite hipp som happ. Rätt vad det är lägger jag in ett inlägg längre ner. Jag vill att saker och ting i bloggen ska komma i rätt tidsordning. Tyvärr hinner jag inte skriva i tidsordning. Verkligheten går lite för fort.
Så vill du inte missa några visdomsord eller huvudlösheter, scrolla tillbaka lite emellanåt.

Pensionär

De håller på att skola in en ny speaker nu. Jan Fristedt på bilden, bredvid Jessica Almenäs - som pratat i Scandinavium, och på alla andra större tävlingar i Sverige också för den delen, sedan en massa år tillbaka, tycker att han börjar bli för gammal.
Det blir inte lätt att ersätta honom. Han ÄR liksom hästtävlingar.
Fast den nya var helt okej. Lite mer övning bara så blir det säkert bra.

Hästsvansar

Från där jag sitter på pressläktaren ser man ner på hästägarplatserna. Där är det många smakfullt blonda hästsvansar i kombination med dyra jackor och diskret eleganta örhängen.
Uppe hos oss journalister är det lite mera hipp som happ.

Tema: Huvudlös

Vi avslutar dagen med en riktigt lyckad bild på dagens stora hjältinna, tycker jag:

Men i morse...

... var Angelica Augustsson den som stannade kvar längst inne på arenan där ryttarna får rida på morgonen. Inte förrän dagens första bana skulle börja byggas skrittade hon ut. Och hon var noggrann. Medan många andra mest ser ut att trava runt lite - ok, ser ut, de gör antagligen en massa nyttigt men för mig osynligt med sina hästar under tiden - ägnade sig Angelica åt en massa olika övningar. Länge höll hon på med små volter, skänkelvikningar och annat.
Dessutom var hon en av de mycket få som hade hjälm på sig.

Åsså Svanlund

Naturligtvis blev det ett litet snack med SVT:s Jan Svanlund. Men det tog sin lilla tid för Angelica att ta sig från framridningen, där hon väntat medan de andra red, och in till arenan där direktsänd tv väntade. Varannan meter blev hon stoppad av människor som kastade sig över henne med gratulationer och breda, breda leenden.

Mer Angelica

Några halvskarpa bilder på Angelica Augustsson minuterna efter att hon vunnit sitt livs första start i en World Cup-klass.

Kramkalas utbröt. När Edwina Alexander, som kom tvåa bakom Angelica slagen med några hundradelar, kom ridande på väg tillbaks från sin runda sken hon som en sol, böjde sig ner, kramade om Angelica och utbrast glatt "Congratulations! Well done!"

Vad har jag gjort???

Bryt upp, bryt upp

Vi tar de här tråkiga "nu är hästshowen över för i år, va? redan? vad fort det gick! och nu är det ett helt år tills nästa gång", nu, och så fyller vi på med lite mer hästbilder sedan, så slipper vi ta det ledsamma sist!

Okej Frölunda, ni får tillbaka eran dumma is, titta, här är den. Så skärp er nu!!!

Angelica

- It was a very special day today. Believe me - I think we are going to remember this.
Sade Ludger Beerbaum på presskonferensen.
Och det är väl ungefär så varenda en som lämnnar den här arenan just nu känner.
Herrejisses. Vilken tjej.

Färdighoppat

Okej då. Det var faktiskt rätt rörande med Taminas avskedsceremoni. Bara en kort stund efter sin sista hoppklass kom de båda in i arenan igen. Malin Baryard grät, sadlade av och medan skötaren ledde ut Tamina berättade Malin för speakern Jessica Almenäs hur sorgligt det är att nu pensionera Tamina. Hästen ska bli fölsto, betäckas med stallkompisen Tornesch, men Malin kommer att sakna henne och hennes tävlingslust. Tamina är faktiskt Malins segerrikaste häst. Hon älskar att tävla och blir egentligen lika glad som Malin när det går bra.
- Det sorgligaste nu är att hon tror ju att hon vunnit den här klassen, nu när hon får komma in och stå här och alla applåderar, sa Malin.
- Nu väntar hon bara på att få komma in igen och hoppa en klass till, sa Malin och torkade en tår.
- Men om några år kanske du kan rida på en häst som har Tamina som mamma och Tornesch som pappa? sa Jessica tröstande.
- Det längtar jag efter, sa Malin.

Att vara Rolf-Göran

Så här är det att vara RGB. Han har just vunnit sin trettonde bil i karriären, gasat runt på ärevarv så det sprutade runt däcken, och alla journalisterna är mycket intresserade av vad han har att säga.

Pausfågel 3

Där ser ni!

Pausfågel 2

Jo, jag lovar!

Pausfågel

Kan ju passa på att visa lite fler bilder från morgonridningen i arenan.
Det här är Marcus Ehning som just suttit av.
Jo, det är det.

Apropå det

Apropå Malin Baryard och gamla trotjänare så är det en pensionering på gång idag. Malins Tamina ska sluta tävla, och får en liten hejdå-ceremoni här i Scandinavium senare idag.
Jag minns när Tinka´s Boy avtackades här för några år sedan, och Flippan också. Det var mycket känslosamt. Tamina vet jag inte, det känns inte som att publiken direkt etablerat någon relation till den hästen.

Hästskötare till häst

Oftast ser man dem i jeans och nån gammal tröja, skrittandes sin sköthäst som uppvärmning innan den riktiga ryttaren kommer och tar över. Men just nu i Krafft Cup-finalen rider Malin Baryards hästskötare. Hon heter Jenny Johansson och hästen heter Estelle.
(Men det är inte Malins häst. Tänk vad schysst det vore, ens hästskötare börjar tävla och man hjälper henne på/med traven genom att låna ut nån gammal trotjänare, som Flippan eller så).

Kaffe

Det fanns bullar i presscentret. Och lock till kaffemuggarna.
En fin morgon.

Dagens (första) huvudlösa

Ja ja ni behöver inte säga något. Jag vet, jag vet. Den här kameran är bra på blommor och kaffe, men kass på huvuden. Suddiga bilder tar den också.

Godmorgon!

Det finns en duktig snubbe som heter Peter Markne, jag tror han petar in ett H där nånstans också, Pether, eller Markhne? Han tränar Malin Baryard bland annat. Han är alltid så fint klädd i en elegant ullrock och så. Nu gled han förbi här, stilig som vanligt trots den tidiga timmen, med en mugg kaffe i handen. Vilken utmärkt idé. En kopp kaffe vore det perfekta komplementet till Stayin´ Alive och Lady Gaga som spelas i anläggningen nu, och håller fart i de antagligen ganska söndagströtta funktionärerna medan de bygger bana här nedanför.

Rester av en gårdag

I går kväll var det här en vinnande bukett.

En dag på jobbet

Ludger var inte nöjd. Han blev trea, men någon bra runda tyckte han inte att det var, det visade hela hans bistra uppsyn. Philippe Rozier tyckte att livet lekte. Alexander Zetterman kom fyra, och Angelica Augustsson tvåa, och jag vet ju inte men jag tror att det breda leende som bröt ut på hennes ansikte efter nollan i grundomgången och klistrade sig fast ännu mer efter omhoppningen när hon faktiskt ledde i typ fem sekunder innan Rozier var klar, inte har försvunnit än.
(Leendet alltså. Det blev en lång mening.)

Ständigt denne fransman

Fotografen Per W har fantastiska bilder på Zettermans målgest. Hoppas verkligen att de toppar GP:s förstasida imorgon, för roligare bilder från tävlingarna kan man nog inte hitta.
På en av hans bilder såg man dessutom, när han zoomade in ordentligt, att Angelica Augustsson faktiskt har tappat taget om tygeln över ett av hindren. Men det gick ju bra ändå. Angelica susade runt som ett fullblodsproffs i omhoppningen och tog ledningen, men sen kom förstås Philippe Rozier.
Förra året vann han tre klasser här. Idag vann han två. Han spöade Angelicas tid alltså, och såg nästan lite beklagande ut. Uppfordrande viftade han mot publiken: ja men kom igen nu då, applådera mig också, LITE bra var jag väl i allafall även om jag slog er hemmaryttare?
Och då jublade alla förstås.
Scandinaviumpubliken är inte knusslig.

Målgester, eller Don´t try this at home

Det var en himla rolig afton det här. Grand Priiin - Grand Prixen? Grand Prix-en? - blev så spännande när två svenska ungdomar red felfritt och gick till omhoppning. Alexander Zetterman startade först av alla, och var länge en av ganska få felfria.
I omhoppningen nollade han igen. Herrejesus vad glad han blev! Man riktigt hörde hur alla ridlärare på läktarna uppbragt drog efter andan - inte SLÄPPA tyglarna! För det gjorde han, och så armarna i luften, ja det såg ut som om han tänkte ställa sig på hästryggen och slå frivolter.
Folk skrek ju av glädje på läktarna över denna nyuppfunna "målgest", vilket givetvis gjorde att hans häst High Yummy blev alldeles till sig och Alexander höll på att ramla av mitt i en frivolt.
Han höll sig kvar som tur var, men så nära "avramling efter målgång" har jag nog aldrig sett någon vara.
Fast vi spekulerade lite kring det på läktaren och kom fram till att har man bara passerat mållinjen så gör det nog inget om man ramlar av.

Medieträning åt alla

Förresten igen, apropå de medietränade ponnybarnen. Två som inte är särskilt medietränade är Angelica Augustsson och Alexander Zetterman. Det var en fantastiskt rolig Grand Prix tidigare ikväll, och vad gäller målgester så vinner Alexander med, eh, hästlängder... men det är så tråkigt när de sitter på presskonferensen och uppenbarligen är skitglada över sina placeringar men inte lyckas förmedla något av det i ordentliga, hörbara meningar...
Kan ingen bara ge dem en snabbkurs i att prata ordentligt i mikrofonen, våga ta plats och lägga ut texten lite och inte vara så generade över att de sitter där på podiet. De har för bövelen gjort en prestation, och hästsportjournalisterna sitter inte där för att vara dumma - vi väntar, med stort intresse, på att få höra deras kommentarer om ritterna de just gjort.
Och då är det så himla trist att det knappt ens hörs vad de säger.

The Queen Mother

Förresten. Förut visade intern-tv:n ett inslag om en gammal dam som får en utmärkelse - hon har suttit på samma stol i Scandinavium i hundra år, typ. (På hästtävlingarna, alltså. Huruvida hon även pinat sig igenom alla Frölundas hemmamatcher från denna stol förtäljer inte historien. Jag hoppas verkligen inte att hon har det).
Anyway. Nu satt hon där på läktaren och var så fin i hatt och kappa.
Engelsmännen tittade förundrat på denna stiliga äldre dam i strålkastarljuset, nylagt hår och allt.
- Who is that? What has she done? It looks like the Queen Mother!

Linda Heed är gravid

Och sägs ska få sitt barn i juli.
Japp, det var det hela.
(Men hon är här och hoppar häst som vanligt ändå. Tänk vad det ska kittla gott i magen på den lilla bebisen :-)

Ponnystretch

Åsså är dom snälla mot sina ponnysar. Stretchar dom och grejar.

Förlåt, gymkhanakids

Jag skojade bara när jag skrev om gymkhanakidsen tidigare. De är ju inte alls fullkomligt oregerliga ryttare på galna ponnyer. De har örnkoll. Det borde vara fullkomligt kaos på framridningen när de galopperar runt allihopa, med ponnyer som är laddade från nos till svans, ändå händer inga olyckor. Skickligt, är ordet.
En av dem föll av på tävlingen sedan, men med tanke på hur otroligt våghalsigt de rider så är det snarare konstigt att det inte händer oftare.
Hoppas hon var okej efteråt. Det verkade så.

...och så en radiointervju på det

GP:s reporter berättar för mig att ryttarna i GP-ponnyn i år är medietränade. Dock inte av tidningens egna journalister.

Ponnyvinnare med schyssta kompisar

Yngst i hela startfältet, första gången hon ens försökte kvala till GP-ponnyn, rider på en ponny som hon lånat av vänner och känt i två veckor, och så sopar hon hem hela alltet. Inte ett öga torrt när Evelina Lindh från Fjärås vann GP-Ponnyn på Ballyhar King.

Paparazzi

Det slår aldrig fel. Varje år är det nån stackars hästmänniska som, helt utan egen förskyllan, hela tiden råkar hamna framför min kamera. Varpå jag automatiskt plåtar, och sedan genast tänker "den där måste jag lägga på bloggen". I år verkar denne stackare ha blivit Douglas Lindelöw. I morse satt han och sms:ade på hästryggen, i förmiddags fångade jag honom på bild när han kom traskandes med sin flickvän - tror jag - i ryttargången, och nu detta. Jag borde skämmas - är det här ett värdigt sätt att bevaka ridsporten? Men kan jag hjälpa att han smyger in i pressrummet och snor till sig lite värdefull datortid för att fejsboka en stund?
Nej, det kan jag inte!
Och jag fick i alla fall med huvudet.

Vinnande fika

Namnet på ryttarnas lilla lounge där de kan sitta och få lite kaffe och macka innan de ger sig ut på banan igen.

Oh, please

Det är så roligt att lyssna på de brittiska journalisterna i pressrummet när de dividerar med varandra om resultat och listor. Alla brittiska reportar jag sett i min dar har varit omgivna av ett intrikat system av listor och förteckningar, siffror och statistik som de sitter och skyfflar runt.
Mannen mittemot mig denna eftermiddag är likadan.
Först frågar han mig artigt om jag möjligtvis vet någon som är expert på yngre, mer okända svenska dressyrryttare. Jag ser mig om i pressrummet på jakt efter gurus, men alla har troppat av till Ridsportförbundets lunch.
Efter en stund hör jag hur han börjar muttra för sig själv, med en lista i handen och en arg rynka mellan ögonbrynen. "This ranking is crap. They say he´s 67:th. But he´s sixteenth in the world!"
Sen överlägger han och hans kollega om vem som ska bevaka vad under eftermiddagen. Rankingmannen tillstår att han inte alls är påläst inför hoppningen. "I have done no homework on the showjumping, but I guess I can bluff my way through it".
Så råkar ni få ni höra ett engelskt hoppreferat med statistik som verkar tagen ur luften, you know who to blame.

Gymkhanakidsen vs Beerbaum 1-0

Ludger och hans ordningssinne ger sig, och lämnar framridningen frivilligt när hela Scandinaviums inre tas över av ett gäng fullkomligt oregerliga gymkhanaryttare på galna ponnyer. (Ludger sitter på Couleur Rubin, som han kom trea med i Grand Prix senare på kvällen).

Ett hinder föds

Innan banan står klar i all sin prakt är det lite tomt, men ändå rörigt, på något vis.

Hej mamma

Här kom huvudet med i alla fall, så bra. Och med min supersyn tjuvläser jag utan problem vad Douglas Lindelöw sms:ar till sin mamma: "Jo jag jag har hjälmen på såklart, sluta tjata!"
Hästen var så söt. Ekipaget passerade mig ungefär fem gånger, där jag satt flera meter bort på läktaren, och varje gång vred hästen på huvudet i cirka femton meter efteråt och tittade noga efter vad jag kunde vara för en konstig typ.
(Varje varv försökte jag dessutom febrilt fotografera hur rolig den såg ut. Varje gång misslyckades jag. Sorry).

Mer huvudlöst

Hm. Men hästens huvud är ju med i alla fall.

Hästtjejer

- Vilken fin häst du har Malin!
- Du med, Edwina!
Eller så säger de nåt helt annat, Malin Baryard och Edwina Alexander, när de skrittar några sista varv på morgonuppvärmningen.

Morgon igen

Vad tusan, jag duschade ju igår! Denna vardag.
Svante Johanssons Caramell gör sig redo för en ny dag.

Huvudlöst

Det kanske märks att jag och min kamera inte har en särskilt lång och stabil relation bakom oss. Faktum är att vi rätt nyss träffats. Vi har aldrig varit ute bland folk tillsammans. Och så hoppar vi in på Scandinavium. Där saker händer snabbt, suddigt och ofta i lätt mörker. Vilket superteam vi var denna första dag, kameran och jag.

Det här är Peder Fredricson. Eller i alla fall hans häst. Tror jag.

Och det här är Roffes häst. Tror jag.

Hello followers!

Vad fasen, alla var ju redan här! Ryttare och publik, hinder och blommor, lottförsäljare och mässkrämare, bruna hästar, svarta hästar, små hästar, stora hästar och prickiga hästar. Det var bara jag som inte hade kommit!
Och när man så äntligen sladdar in, med andan i halsen, så möts man av en massa ekipage som travar in och ut ur arenan precis som vanligt.
Vilken tur.