Ludger och Douglas

Angelica och Ludger

Vad pratar de om?

Malin och Marcus har ett litet prat medans de går banan inför World cup-klassen. Men pratar de om hinder, vägar eller bästa sättet att skydda sig mot snuva?

Vad tycker du chefen?

Henrik von Eckermann konfererar med sin chef Ludger Beerbaum på läktaren.

Men vänta nu...!

Vad fasen - det här är ju ingen bild från i år? Det här är ju - Abdullah! Abdullah, vart tog du vägen??? Du skulle ju komma tillbaka i år!
Saknar dig så. Det är INGEN som hoppat av sin häst på årets prisutdelningar, ingen som ringt upp tävlingsledaren direkt efter en seger för att fråga om en startplats nästa år, ingen som sagt saker i stil med "javisst ska jag rida OS i höst. Jag ska bara köpa några hästar först".
Ingen alls.

Tid för beröm

Edwina gav Angelica några goda råd på presskonferensen. "Ändra ingenting!" typ. Och så berömde hon sin unga kollega och konkurrent.
Apropå Rolexen... i all glädjen efter segern blev Angelica plötsligt ännu gladare när hon kom ihåg vad det var för pris i den här klassen. Fyrahundratusen kronor, och dessutom - I´m gonna get a Rolex!!! hojtade hon glatt till pojkvännen och tränaren och de andra runt omkring.
En tjej vars pappa, enligt vad som sägs, slitigt med tidiga tidningsrundor i åratal för att hon skulle kunna träna, kan vara värd en klocka, om du frågar mig.

Glad ändå

Edwina Alexander deppade inte särskilt mycket över att inte ha slagit Angelica.

Förresten, skit i ordningen

Nu skiter vi i kronologin. Här kommer ett gäng bilder från söndagens världscupklass.

- Det här verkar svårt, hörni? Hur tänker ni rida?
Roffe och Geir Gulliksen klurar.

Ring, ring

Det här har inte så mycket med hästar att göra. Men det är en rätt rolig affisch. Sitter inramad i Scandinaviums inre.

En hejdå-bild igen

Slut igen. Sorgligt är vad det är. Men det var kul medans det varade.

Den bruna fuxen

Hon red ut på en fux men kom in igen på en brun häst. Hm.
Inte förrän nu som jag reflekterar över att Angelica Augustsson uppenbarligen måste bytt till en kanske lite mindre nervös häst, på prisutdelningen efter världscupsklassen.

Stegat

Eftersom jag ändå aldrig får med några huvuden så har jag bytt fokus. Här är en studie i steg och sand.

Varför jag gillar Luciana Diniz

För att hon klappade sin häst så fint när hon varit inne och morgonridit den. När hon satt av pysslade hon lite med den sådär ni vet, liksom ömsint, klappade den på huvudet och var liksom lite omsorgsfull.

Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Men det var något i den där klappen, och hur hon sedan ledde iväg hästen, som sa mig att hon verkligen verkligen tycker om den.

Folk vi kanske saknar, eller inte

Vissa var ju inte här. Franske Kevin Staut till exempel, som rider så fint, och Meredith Michaels Beerbaum. Båda har sitt på det torra vad gäller världscupen och Meredith kanske hellre är hemma hos sitt barn, som ju föddes vid den här tiden förra året. Ingen Whitaker var här, och inte Jessica Kurten heller. Hon har ju blivit av med sina hästar efter en konflikt med hästägaren. Han holländaren var inte heller här, vad heter han nu... han som hade den där fina hästen som galopperade så fint, men som han blev av med... Asch. Jo, Albert Zoer! Helena Lundbäck var visserligen här en sväng men red inte.
Men jag vet inte, jag tycker inte man har saknat dem direkt? Edwina Alexander var ju här, och Luciana Diniz från Portugal, som jag verkligen gillar numera.
Och de yngre svenskarna... Alexander Zetterman, Douglas Lindelöw och Angelica Augustsson... herregud, de har ju vägt upp mer än väl.
Fast jo, Meredith är alltid Meredith.

Ännu en pensionär

Blomstermannen tycker också att han börjar bli för gammal. Lite orolig blir man ju när denne glade och pratsamme holländare som kommer hit med alla blommorna varje år och fixar till alla arrangemang med stenkoll och estetik i skön förening, meddelar att nästa år, eller möjligen nästnästa, blir hans sista som blomsterman.
Liseberg ska ta över, tydligen.
Herregud. Hur ska det gå?
Men blomstermannen - förlåt, jag minns verkligen inte hans namn just nu - tröstar mig. Jag kommer att se till att de fixar det, lovar han.
- Jag kan ju inte bara lämna det här vind för våg. Det är ju min baby.